Michaela

Sista avsnittet av The Pacific avslutades precis. Det blev en del tårar. Det måste vara den bästa serien som producerats. Någonsin. Jag är tagen! Inte bara att den är bra redigerad, (en utav de bästa jag någonsin sett till och med!) utan även regiseringen, skådespelarna, miljön... upplevelsen man fick som publik. Tårarna föll för att jag levde mig in i filmen, utan att jag ens visste om det själv. Det kändes som jag stod där. Såg allt, på plats. Trots att jag aldrig någonsin kommer kunna leva mig in i eller försöka försätta mig i hur det kunde ha varit att vara i krig.. det dom såg. Det dom upplevde. Det dom gjorde. Det dom kände. Det dom tänkte. Så kom jag så nära Jag kan. Kändes det som i alla fall. Jag är så fascinerad, hur lyckas man?